Konungariket Holmön

Clearasil - för världsfredens skull.

I morgon, lurdagen den 31/4 1995, är det årsdagen av det första val som hållits i det nybildade konungariket Holmön. Vi har sökt med ljus och lykta efter tecken på att den unga nationen tänker högtidlighålla dagen med något allmänt firande, men - förgäves. De enda kommentarer som vi lyckats frammana om detta, gav oss den uppfattningen att huvuddelen av de tillfrågade ansåg det vara fel att lägga en nationaldag på en lördag. "Då ska man ju lix fira ändå", var en mycket vanlig motivering.
På den gamla röstningslokalens dörr hittar vi i alla fall ett anslag som ser officiellt ut. Det är en proklamation från kungahuset, vilket genast väcker vårt intresse. Ett första livstecken från den svåråtkomlige kung Jante får inte förbises! Proklamationen lyder som följer:

Lögn, förbannad lögn, och politik.

L urdag morgon. Stärkta till kropp och själ av en god natts sömn, ger vi oss åter ut på vandring i kungadömet för att söka ytterligare bekräftelse på vår teori om den civilisation vi igår såg lämningar av. Den gångna natten har vi, för att undvika naturens skadliga inverkningar, tillbringat i ett öde omklädningsrum i närheten av vår förra lägerplats. Vårt mål är en avlägsen utpost på ö-rikets västkust. Det är en gammal fyrplats, strategiskt belägen där avståndet till den svenska kusten är som kortast och med en ypperlig utsikt över farvattnen däremellan. Till vår stora förvåning, finner vi att den fyr som står här är en exakt replik av den lilla fyr vi upptäckte igår. Efter en lång diskussion om detta fenomen, enas vi om en teori som kan förklara hur det hela hänger ihop.
D et är välkänt att landhöjningen i dessa delar av världen är mycket påtaglig. Vi är övertygade om att den lilla fyren är den ursprungliga, uppförd av en tidig civilisation för länge sedan. Med tiden gjorde sig landhöjningen så märkbar, att behovet uppstod av en ny fyrbyggnad närmare det hav den ursprungligen var ämnad att lysa över. Att den nya fyren är betydligt större än sin föregångare kan ha flera orsaker, det är dock ett empiriskt faktum att människornas medellängd ökar med tiden. Om man då tar i beaktande den avsevärda skillnad i storleksförhållandet som råder mellan de två fyrbyggnaderna, kommer man till den slutsatsen att den ursprungliga civilisationen daterar sig otroligt långt tillbaka i tiden - till en tid då människan var, i storleksordningen, 25 centimeter lång. Denna slutsats stöds ytterligare av de fornlämningar vi såg igår - kvarnen och kyrkan. Alla dessa tre byggnader tyder på en befolkning med den kroppslängd som tidigare angivits. Av de kontakter vi hittills haft med den nuvarande civilisationen, har vi också kommit fram till den slutsatsen att, även om det är ett vetenskapligt bevisat faktum att människans storlek, räknat i höjd över havet, växer med tiden, är det inte självklart att den själsliga storleken gör detsamma. Tvärtom tycks en del människor stanna kvar på 25-centimetersnivån, själsligt sett. Vi kommer att under dagen få tillfälle att stifta bekantskap med personer som endera bekräftar eller förkastar denna teori. Vi får väl se.
U nder tiden vi står och begrundar denna teori, blir vi varse ett större sällskap som närmar sig på ängsligt gnällande cyklar. Strax därefter anländer också en bil med bland andra Riksmarskalken. Vi nalkas försiktigt gruppen medan den samlas, och på vår fråga blir vi upplysta om att detta är en guidad uppvisningstur för utländska besökare, som ett led i att sprida information om Holmöns historia och kultur till omvärlden. Vi erbjuds, mot en smärre avgift, att delta i förevisningen vilket vi accepterar. I paketet ingår dessutom en föreläsning om historiska händelser med anknytning till platsen, ledd av Riksmarskalken själv. Gastkramande spökhistorier berättas med en inlevelse och vältalighet som saknar motstycke, åtminstone i våra referensramar. Framförandet leder våra tankar till tillstånd närbesläktat med Cerebral Diarrés. Efter denna skakande upplevelse, högst uppe i fyrtornet, anträder vi återfärden norrut mot hamnområdet igen.
N är vi passerar röstningskontoret, upptäcker vi att nya anslag kommit upp som väcker vårt intresse. Det är ett informationsblad från en friluftsförening - Sällskapet Slemskivlingarna, som annonserar om ett kommande årsmöte. På dagordningen kan man läsa att man kommer att avhandla bland annat en resolution mot allemansrättens inskränkningar i den fria föreningrätten med avseende på friluftsaktiviteter. Föreningens generalsekreterare, Per Blind, kommer också att föreläsa på ämnena - "Fotsvamp, en bortglömd delikatess" och "Röta kräver mer än bara tur", samt "Kan kantarellmissbruk leda till synskador? Nya rön visar på risken för selektiv blindhet vid alltför hög exponering av kantareller. Enligt en färsk studie, kan en del människor vid åsynen av kantareller, bli blinda för allt annat i omgivningen." Vidare kan man också läsa att försäljningen av föreningens jultidning "Bland Tomter och Trädgårdar", gått över all förväntan. Vad förväntan var, står dock inte.

En annorlunda verklighet

D et märks att detta är någon form av högtidsdag. Sjöbrisen sträcker ut nationens fana som hissats i topp på de många flaggstängerna i hamnområdet. Fanan är en läcker kreation - fyra havsblå rektanglar, symmetriskt utplacerade på en lysande solgul botten. Vi får en vision av symboliken - den gula färjan som korsar det blå havet, den enda reguljära förbindelsen med omvärlden. Ö-rikets bräckliga livsnerv. Andäktikt begrundar vi denna nyvunna insikt under några minuter innan vi drar oss ner mot Havsverandan för att i god tid försäkra oss om en bra plats inför utnämningsceremonien som snart ska äga rum.
V i sitter och studerar folklivet när färjan avgår på sin kvällstur mot Sverige. Strax därefter har hamnområdet tömts på folk, sånär som på en yngling som uppehåller sig inom fordonsmuséets område. Utrustad med dunkar och slang går han mellan fordonen och tömmer tankarna på bränsle. Detta beteende förbryllar oss något, tills vi kommer på vad det handlar om. Naturligtvis är han bekymrad för brandsäkerheten och det är därför han avlägsnar den brandfarliga vätskan ur de parkerade museiföremålen. Det är inte utan ett visst mått av dåligt samvete vi rannsakar våra egna förutfattade meningar om brist på engagemang och ansvarskänsla hos ungdomar av idag. Vi hoppas bara att hans initiativ röner adekvat uppskattning.
Kvällen kommer, och från vår plats kan vi beskåda när marinministern blir utnämnd och hyllad. Någon Kung ser vi dock inte till. Oppositionsledaren har gjort oss sällskap, där vi sitter lite avsides från alla andra, och vi börjar diskutera en del av våra erfarenheter av vistelsen med honom.
"Jaså, ni har varit uppe i Babbels Torn", säger han och ler illmarigt åt våra oförstående ansiktsuttryck. "Ja, vi kallar det så numera", förtydligar han, "sedan Riksmarskalken börjat härja där". Vilka "vi" är, vill han dock inte svara på, varför vi övergår till att påminna honom om den analys han utlovat av styrman P-Å Röhkens förmågor och me-ri-ter. Analysen återges här så ordagrant som möjligt.
-"Förmågor ja. Under sin första Atlantseglats, som skulle gått från Lissabon till Buenos Aires, lyckades han övertyga kaptenen om något han upptäckt som påverkade sextanten. Jordaxelns krökning, kallade han det visst, men jag är böjd att tro att den enda "krökningen" värd att notera, stod han för själv,och den tog dem i en förvirrad spiral tre och ett halvt varv runt jordklotet. Slutligen lyckades rederiet lokalisera dem tolv mil uppför floden Amur i Sibirien.
Vad hans skarpa hjärna beträffar, så vill jag påstå att den fungerar precis som en datamaskin. Skit in - skit ut! Ja, egentligen är det väl logiskt att han blev marinminister, för så korkad som han är, kan han hålla en hel flotta flytande. Dom vågade väl inte utnämna ho-nom till kommunikationsminister på grund av hans långa meritlista på land, som består av ett alltför stort antal grundstötningar. Namnet talar ju för sig själv!
Vad beträffar hans arbetsgivares tacksamhet, lär den bero på att han av misstag förärades en livstidsanställning hos sin svenske arbetsgivare. Någon sorts administrativt schabbel med peronalkoder, sägs det. När han nu blir marinminister tvingas han säga upp sig från sin svenska tjänst, eftersom en marinminister i konungariket Holmön knappast kan vara anställd av en främmande makt samtidigt. Det är dock helt riktigt att han är känd i vida kretsar för sin diplomatiska förmåga. Det lär nämligen inte vara hälsosamt för honom att besöka samma land mer än en gång. Men med tanke på "jordaxelns krökning", lär det väl aldrig inträffa heller. Dessvärre, får man kanske tillägga".
Så låter alltså oppositionsföreträdarens analys av styrman Röhkens förmågor och bedrifter. Denna beskrivning kan vi naturligtvis inte låta stå oemotsagda, varför vi genast tackar herr Åkstake för intervjun och ger oss iväg att söka upp den nyutnämnde marinministern för ett genmäle.
Vi hittar honom i bostaden och han beviljar oss omgående audiens. På en inledande fråga om sina kvalifikationer för ämbetet, svarar han att han anser sig vara högt kvalificerad för detta. "På gränsen till överkvalificerad", säger han. Och vad gäller hans aktiviteter på landbacken, det vill säga de "grundstötningar" som nämndes i herr Åkstakes analys, vill styrman Röhken hänföra detta till sitt brinnande intresse för geologi, vilket ofta fått honom att spontant studera vis-sa stenar och misstänkta förkastningssprickor mera ingående. När vi slutligen ställer en fråga om hans intellektuella förmågor, svarar han utan att tveka. "Jag är nog skeppare än dom flesta här-ute," säger han, "det kan du skriva upp!" Vilket vi också skyndsamt gör, och lämnar den dagen till ära nytvättade marinministern åt sitt.
Så har då ännu en dag gått tillända. Medan solen sänker sig mot horisonten mellan pirarna och låter sina sista gyllene strålar förhöja färgen på ölet i våra glas, tackar vi för den här gången och hoppas få återvända en annan gång för att forsätta våra studier av det nybildade konungariket Holmön.

Ajöss, och tack för fisken.